En god gärning...

Vi gick förbi nollningen av ett gäng studenter häromdagen. Jag och maken tittade nostalgiskt på och log mot varandra och dottern ville veta vad de gjorde och varför o.s.v. Då kom det fram en nolle-pojke till oss, jo, jag måste skriva att det var en pojke för han hade knappt ens skäggväxt.
Han mumlade något ohörbart till maken som genast börjar gräva efter småmynt i fickan och ger honom en halv näve mynt. Tillbaka får han en binda (!?)  av den vid det här laget helt tomatröda pojken och vi bara skrattade och gick vidare....

Fick en liten klump i halsen när jag tänkte på att det inte är så många år kvar tills det är våra barn som ska nollas. Det är inte klokt va tiden går fort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0